Gruvindustrin och pappersmassabruken frambringar årligen stora mängder restprodukter (Wik et al. 2003). Dessa restprodukter har genom tiderna enbart deponerats vilket kan leda till ansenliga miljöproblem, stora mängder föroreningar samlas på liten yta och kan vid lakning förorena omgivande miljö. Deponering av anrikningssand från gruvindustrin sker idag på två sätt; jordtäckning eller vattentäckning, vilket både kan vara dyrt och svårt att utföra. Den vanligaste metoden är vattentäckning.

I examensarbetet undersöks kalkstabiliserings potential som metod i skånsk lermorän. Detta utförs dels genom att laborativt undersöka och utvärdera frostbeständigheten hos ostabiliserad och med kalk stabiliserad lermorän och dels genom att teoretiskt studera en terrasstabiliserad vägkonstruktions tjälegenskaper i jämförelse med en vägkonstruktion med ostabiliserad lermorän. I bedömningen beaktas även dimensioneringsförutsättningarna för en terrasstabiliserad vägkonstruktion och dessa jämförs med dimensioneringsförutsättningar för ett terrassmaterial av ostabiliserad lermorän. Examensarbetet är uppdelat i fyra steg. I det första steget genomförs en litteraturundersökning för att ge en överblick över kalkstabilisering som metod samt i vilka jordar metoden är tillämpbar.

Detta examensarbete ingår som den första, och utgör den laborativa delen av ett forskningsprojekt där stabilisering av sulfidjord undersöks. Syftet med arbetet var att undersöka vilken eller vilka bindemedelskombinationer respektive inblandningsmängder som är lämpligast för stabilisering av sulfidhaltiga jordar. Målet med studien är att genom laboratorieförsök finna ett eller flera bindemedel som ger en tillfredsställande stabiliseringseffekt. Resultat från tidigare utförda stabiliseringsprojekt i sulfidjord har sammanställts och utvärderats och legat till grund för den laboratoriestudie som genomförts. Laboratoriestudien omfattar en inblandningsserie där jord från fyra djup från samma provlokal använts.